Vad sager man?

Min kompis Rebecca ar for det mesta glad. Hon ar runt 20 precis som jag, gar kladd i kjol och flip-flops precis som jag, och nar jag traffar henne har hon nastan alltid sin son (snart ett ar) i barnvagnen, eller for det mesta pa vag att klattra ur den. Vi traffas ibland hemma hos henne eller hos mig, men oftast traffas vi pa moten i MCN:s hus. Hon pratar ofta pa motena. Inte lika ofta som sin kille forstas, men det ar ju sant man ar van vid.

Haromdagen nar jag var hemma hos henne foljer hon med mig en bit pa vagen hem. Sa kommer plotsligt fragan.

- Jo, Elin, har du varit med om dagar da du inte atit nagonting alls? Alltsa for att du inte haft nagra pengar?

Alltsa, vad svarar man? Jo, sanningsenligt:

- Nej, aldrig.

Aldrig har jag ju varit i narheten av det. Dom fa ganger i mitt liv som det i slutet av manaden har varit tomt i planboken har jag ju bara kollat langst in i frysfacket eller kokat nudlar eller ris som statt langre in i nat skap.

- Nar ni kom idag hade vi bara det dar riset som vi holl pa och koka. Och den dar lilla oljan som var i flaskan vid spisen.

Vafan gor man? Hennes kille har varit "ledig" (oavlonad) i tva veckor eftersom lastbilen han jobbar med att lossa 50-kilossackar fran har varit trasig. Jag ger henne 150 peso och kanner mig tom.

Och hur ska jag kunna forklara for henne att mina foraldrar, som ar bonder utan nagon egen jord ("smabrukare", som det heter pa Latinamerikagruppernas och andra bistandsorganisationers sprak), ska komma och halsa pa mig i Nicaragua? Nar jag tidigare berattat att en flygbiljett kostar 30 000 córdoba (fast nu visade det sig att den "bara" kostar 18 000, alltsa 6 000 svenska kronor) och nar Rebeccas kille tjanar 3 000 peso i manaden?

Rebecca stallde den dar fragan en annan gang ocksa. Jag antar att hon ville kolla att hon verkligen hort ratt.